Fredagen den 7 april - denna fredag kommer jag minnas

Allmänt  /  3  Kommentarer
Nu ska jag försöka sätta detta i ord, det har varit jobbiga dagar och något jag har i tanken hela tiden nu. Det är inte lätt men snart är detta förbi. 
 
 
I fredags skulle jag tillsammans med Moa, Jennifer och Ebba flyga tillbaka till Arlanda och Sverige från Düsseldorfs flygplats. Lagom till vi satt oss på planet får vi höra vad som händer i Stockholm vilket självklart är chockerande och ledsamt. Det väntades två timmar flygning, jag och Moa roade oss med film hela vägen. Väl landat på Arlanda, cirka 30 min sena hämtade Malin upp oss. Det var otroligt skönt att veta att någon hämtade upp oss på Arlanda och slippa en bussresa som just nu var omöjlig eftersom all trafik vad avstängd. 
Efter en tur till Willys i Märsta vände vi hemåt och jag skulle äntligen få träffa min saknade häst. Men det väntade någonting som jag verkligen inte var beredd på. 
 
 
Jag kliver in i stallet och går bort mot Lizz box, fullt notmalt. En glad Lizz tittar fram och jag är glad för att se henne. Lizz vänder sig bort och det ser ut som svansen har fastnat, för det brukar hända ibland. Jag tar tag i svansen, men det är något som verkligen inte står rätt till. Svansen är borta. 
 
Jag hittar alltså min häst utan svans, den slutar en bit nedanför svansrotens slut. Jag förstår inte hur man som människa kan gå och klippa av svansen på en annans häst, Lizz är oskyldig och har aldrig gjort något fel som hon menat. Hästar tänker inte så, jag kan förstå om man inte tycker om något jag gjort men ge fan i min häst! Detta är helt oacceptablet och jag är så förbannad och förkrossad på en och samma gång. 
 
När detta hände vad jag i en sådan chock att jag inte visste vad jag skulle göra, känslorna fanns inte och jag kunde inte tänka klart. Jag är så otroligt tacksam att Anna följde med mig ner till stallet och fanns där och stöttade mig. Tack till Malin som reagerade och ringde direkt, tack till vår rektor som tog tag i detta direkt trots att det var fredagkväll och tack till Sara som svarade mitt samtal när jag jag både var stressad, chockad och panikslagen. Även tack till ALLA som stöttar mig igenom detta och står bakom mig igenom detta. 
 
 
Det är inte lätt, jag är glad att det bara är en svans och ingenting annat hände. Jag är glad att Lizz mår bra och inte tagit någon skada av detta. Jag är fortfarande djupt oroad och rädd att något mer ska hända, speciellt något värre. Jag är så tacksam för att det ''bara'' är en svans och inget annat. 

Psykisk ohälsa - ett ämne vi måste lyfta mera!

Resan mot det stora livet  /  1  Kommentarer
Ett ämne som måste lyftas är psykisk ohälsa, det är något som är mycket vanligt i vårt samhälle men som döljs mycket. Jag tror att en del skäms för att fått en diagnos som har med psykisk ohälsa att göra, andra kanske lever sitt liv som normalt och sedan har vi dem som är helt öppna angående detta ämne.

Jag vet en tjej, en tjej som nyligen fått diagnoserna depression och utmattning. Denna tjej har kämpat i flera flera år med att lyckas, att få andra nöjda när det kanske egentligen handlar om att få sig själv nöjd. Skoluppgifter eller träningar har aldrig gått som planerat och hon har ibland frågat sig själv varför hon håller med det hon gör. Jag tittar på denna tjej idag igen och jämför henne med tidigare, hon kände sig begränsad när hon fick sina diagnoser. Tankarna som att hon var svag och skulle någon få reda på detta så skulle hon skämmas, hon skulle inte få chans att göra någonting. Tittar jag på henne idag så ser jag en helt annan tjej, hon är lycklig och hon mår bra. Hon tar varenda chans hon får för att bli bättre. Jag tror att hon innerst inne äntligen mår bra igen.

Denna tjej sitter för tillfället i Belgien, hon har fått ett stipendium från Erasmus+, hon har fått praktikplats på Ashford Farm och ska vara där i tre veckor. Vet ni vad? Denna tjej är jag, jag är oerhört trött på att detta är ett ämne som göms undan, som ingen vill prata om. För så är det faktiskt att vi all mår dåligt någon gång i livet, det kan komma upp plötsligt eller vara en händelse som gör att man mår dåligt. Varför ska vi då dölja detta? Det händer ju alla och ät fullt normalt. Och jag skriver inte detta för ni ska tycka synd om mig eller något liknande utan för att förståelse ska öka och att det är ett ämne vi ska lyfta mera!

 

Att flytta hemifrån - ett beslut jag tog tidigt i mitt liv

Resan mot det stora livet  /  0  Kommentarer
Om jag nu ska vara ärlig om att flytta hemifrån så har det varit det jobbigaste jag gjort. Jag flyttade från mitt hem där jag bott i över tio år, jag lämnade mina kompisar och tog med mig hästen till en annan ort - jag flyttade hemifrån. 
 
Det tar ett bra tag innan man inser att man tagit ett beslut som kommer förändra ens liv föralltid. Att flytta hemifrån vid en ålder på 16 år var ett enormt steg, men samtidigt är det det bästa. Jag har lärt känna nya fantastiska människor men jag har nog mest lärt känna mig själv på olika vis. 
 
Jag insåg inte riktigt när jag väl flyttade att detta var på riktigt, det tog mig nästan ett år innan jag faktiskt fattade grejen med att flytta hemifrån. Jag ville komma in i andra rutiner, jag ville komma in i en annan vardag. Jag behövde ett ny tänk. Jag ville ha nya männsikor i min omgivning som jag kunde bolla ideér med. Under tiden på Sveriges Ridgymnasium har jag inte bara lärt känna nya klasskompisar och vänner, jag har också lärt känna nya lärare och tränare, människor som har stor betydelse nu och även i framtiden. Dem har format mig till den människan jag är idag, allt från hästhantering till hur man på bästa möjliga sätt tar ett beslut. 
 
 

Tidigare inlägg