Att våga göra en elitsatsning

Allmänt  /  0  Kommentarer
Under föregående vecka så träffade jag Maria på vår teori, eftersom Nellie var bortrest så satt endast Maria och Jag. Vi pratade lite upplägg och även om mina träffar om talangsatsningen. När vi var på Bosön för vår första träff så fick vi nämligen boken "Talang till topp". Vi fyllde i det som fanns i det, även få diskutera det med någon annan var väldigt givande. Saker jag kanske inte tänker på i vanliga fall kom upp, jag fick även mig en tankeställare.
 
Vi pratade om vilka som finns runt mig och mina hästar, vilka ingår i mitt team. Min familj är ju en oerhört stor del av min satsning och den skulle helt klart inte vara möjlig utan dem, mina tränare är också en stor del - hopp- som dressyrtränare och sedan har jag självklart en mentor, där kan jag bolla ideér med någon som kommer utifrån, kankse inte ser mig på samma sätt som dem andra gör. Utöver dessa som är närmast mig och min häst så har jag också hovslagare, veterinär, min Equiterapeuft Malin, stallkompisar och andra faktorer som gör att jag mår bra - lärare i skolan som gör att skolan funkar eller elevhälsoteam på skolan som ligger i stor grund till att jag mår bra och kan få mer koll på mitt liv, så att jag kan leverera. 
 
 
Vi pratade också om motivation, vad är det som får mig motiverad och hur ska jag vilja fortsätta. Vad är det för delar jag behöver utveckla och vad är mina styrkor? Dem som känner mig vet att jag har svårt att lyfta mig själv, jag hittar mer brister/svagheter än styrkor, något jag jobbar på hela tiden. Det jag behöver jobba på är helt enkelt att våga tro mer på mig själv och att lita på min känsla, våga slappna av mer. Gör en tankeställare, vad behöver jag för att må bra och vad gör att jag mår bra?
 
Något som jag är väldigt dålig på är att sluta lägga energi på sådant som inte ger nåot tillbaka. Jag kämpar alltid på hur motigt jag än haft det, för jag vill inte ge upp. Vi fick i läxa när vi var på Bosön att förändra något, antigen fysiskt och psykiskt. Jag har funderat ett tag på vad jag egentligen har förändrat och om jag nu ska lägga fokus på hästarna och min satsning så måste jag också börja lägga rätt energi på rätt saker. Inte på sådant som bara tar och aldrig ger tillbaka, jag har ett sådant exempel förra veckan då jag på riktigt kände varför lägga ner energi på detta om det inte är värt det. Jag hamnar lätt i en ond cirkel, men nu ska jag ändra på det innan det är försent. 
 
 
Och jag har ju inte heller haft det lätt psykiskt, jag har det fortfarande det tufft och jobbar ständigt på att det ska bli bättre med en strävan efter att jag en dag ska vara fri från det. Många förstår ju inte riktigt hur det är att vara psykiskt sjuk och det kan vara så frustrerande för en. Även jag själv har svårt att förstå vad andra som är psykiskt sjuk och vad dem går igenom trots att jag gått igenom samma sak, självklart blir det en frustration. 
Det som är riktigt tragiskt att höra är att dem som är psykiskt sjuk inte kan uppnå till exempel bra resultat i skolan eller liknande. När jag hörde detta för att tag sedan blev jag uppriktigt ledsen och frustrerad. Fördomar kallas det. 
 
 
Så vart ville jag egentligen komma med detta inlägg? Det jag menar är att för att lyckas komma någonstans anser jag att fokus ska läggas på rätt saker, jag väljer från och med nu att lägga den på mig själv, mina hästar och människor i mitt team. Det är svårt att lägga energin på något annat än vad man är van vid men det är helt klart det i slutändan. 

Kan ni ens föreställa er?

Allmänt  /  1  Kommentarer
Under denna vecka hade vi argumenterande tal i skolan som byggde på en debattartikel vi själva skrivit. Jag valde ett ämne som är väldigt aktuellt just nu, eller ja det beror på vem du frågar. Frågar du mig behöver detta lyftas så mycket mer än vad det redan görs, jag pratar psykisk ohälsa. 
 
Jag tror inneligt att du aldrig kan sätta in dig i en persons liv om du inte förstår vad den går igenom, du kan heller aldrig kunna förstå om du själv inte blivit drabbad. Det är så mycket svårare att förstå om du inte vet vad det handlar om. Varför lyfter vi inte en sjukdom, ja det är faktiskt en sjukdom, som är så extremt vanlig i dagens samhälle? Varför ökar aldrig förståelsen för hur tuff psykisk ohälsa är? Vad är det första ni tänker på när vi pratar psykisk ohälsa? Dem vanligaste formerna är ångest och depression, där är väl dem flesta med. Men det är så mycket bredare än bara så, du har en mängd olika sjukdomar du kanske aldrig hört någonsin till exempel borderline, KBT, psykos eller OCD? Kanske någon gång men du har säkert ingen aning om vad det innebär?
 
 
Här har ni mig, Josefin Persson, en glad tjej som jobbar hårt med både skola och hästar, hon vill finnas bland ryttareliten om några år. Om ni tittar på denna bild, skulle ni ens skulle kunna ana att jag har någon form av sjukdom? Skulle ni ens kunna ana någonstans att jag fått diagnos inom psykisk ohälsa? Jag tror innerligt inte det. Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet utan jag skriver detta för detta är ett ämne jag brinner för och ett ämne vi behöver lyfta ytterligare ett steg. Vi behöver öka förståelsen inom detta ämne. 
 
 
Men såklart finns det dem som aldrig kommer förstå allt det här, "Du som är sjuk, hur kan du då vara i stallet?". Jadu, hur kan jag vara i stallet trots jag är sjuk? Det är nämligen så att hästarna är en del i min resa tillbaka mot att må bättre, vi alla har något som får oss att må lite extra bra, hästarna är mitt sätt att må bra igen. Dem har gett mig energi när jag velat dra täcket över huvudet, inte möta verkligheten eller gå till skolan. Där har du också en av anledningarna varför jag valde ridgymnasium, genom att klara vardagen, att jag fick helt fantastiska vuxna på denna skola var ju bara en bonus. 
 
Om vi tittar överlag på sveriges befolkning så drabbas var tredje svensk människa någon gång, vilket gör detta till ett stort problem i vårt samhälle. Men varför händer det aldrig något? Varför blir det inte bättre och varför har det inte minskat med att utvecklingen har gått fram? Jag tror frågan vi måste ställa oss, kan vi själva göra något? Det tror jag faktiskt, vi kan bidra med mer förståelse och mer öppenhet. 
 
 Något som även varit aktuellt inom hästvärlden är ridsporten som friskvård, jag förstår inte varför det inte går igenom? När det tillomed har vissats genom olika undersökningar att hästar hjälper en sjuk person, vad ser ni för problem? Vad är det vissa som inte förstår? Ridning och hästar hjälper faktiskt, tro det eller ej. Om jag inte haft hästarna när mitt liv vändes upp och ner vet jag inte ens hur det skulle ha slutat, skulle jag stå där jag är idag eller skulle jag har förbättrats som jag gjort. Den gemenskapen med hästarna är den bästa som finns. 
 
Så VARFÖR nervärderar vi en person med psykisk ohäsla? Varför är dem mindre värda och varför kan vi inte acceptera dem som dem är? Vi kommer tillbaka till det jag nämnt tidigare, okunskap.
 
Liksom vi kommer till det här som många kallar särbehandling, jag skulle inte kalla det så. Varför skulle det vara särbehandling när du som person behöver extra stöd? Om du behöver förändra något i ditt schema för att klara av vardagen? Kan du förklara för mig varför det då är särbehandling, jag förstår innerligt inte det! 
 
 
Vi bor i ett samhälle som baseras på prestation, en prestation som syns, du platsar inte i detta samhälle om du inte gjort en presation. Är inte det lite sjukt? Om du inte har en blogg med flera tusen läsare, en youtube med flera tusen premuranter eller presterat på tävlingsbanan på något sätt, då är du inget att ha eller platsar du inte i samhället? Varför låsats att allting är bra? Varför låsatsas att vi lever i perfekt värld, för det gör vi inte. Varför ska endast prestationer lyftas fram och inte verkliga problem. Jag står upp för vem jag är och detta är jag. Hela detta inlägg har jag skrivit direkt ur hjärtat för det är det jag brinner för, det är det jag gett en stor del av energin till. För liksom jag och många andra får lida på grund av det här. 

Att följa sin magkänsla

Eco SJ  /  0  Kommentarer
Jag har tränat för olika tränare, jag har ridit flera olika hästar, jag har haft hästar under längre perioder, jag har hittat mig själv men det absolut viktigaste, jag har lärt mig att följa min magkänsla. 
 
 
Hon är en av alla hästar jag ridit, vi har snart haft henne i vår ägo i fyra år, jag säger nog det att hon är en av dem svåraste hästar jag valt, samtidigt har hon varit den häst som är mest personlig och förstår mig utifrån och in. När jag mår dåligt känner hon det. 
 
Eco är som sagt en svår häst, med henne kan du aldrig förvänta dig någonting, du måste förstå henne, du måste prata med henne, du måste ösa med beröm över henne men samtidigt vara väldigt tydlig och konsekvent. Det är inte lätt men man lär sig. Jag har under en ganska lång period letat efter en väg som är rätt, jag vill inte ge mig med denna häst. Hon betyder för mycket. Varje gång jag provar ett nytt sätt leder det till samma sak, att jag måste följa min magkänsla. Det leder oss till den väg vi tog från början. 
 
 
Det är ofta jag känt att det är menningslöst, det är inte värt tiden. Om det ligger hos mig eller hos henne kan ingen svara på. Det har varit förkrossande men vi kämpar på ändå, det finns många gånger jag velat sluta men inte med henne, jag vet inte vad det är som får mig att fortsätta. Jag har fått höra så extremt mycket negativt som gjort allt värre. Det är få som hyllar denna häst som jag gör. 
 
I slutändan hur som helst är det alltid magkänslan som lett mig rätt, nu pratar vi främst om ridning, att få göra på mitt sätt samt det som jag känner funkar är så mycket bättre än att lyssna på alla andra. Jag har personer som förstått hur jag tänker, hur jag vill rida och det är så jag vill ha det. Dessa människor är guldvärda, det är även dem människor som sett dem kvalitéer hon har. Och dem vet hur man får fram dem.
 
 
Denna häst är det lilla extra och det är därför jag tycker om henne lite extra. 
 

Tidigare inlägg