Att lyckas dra upp sig själv

Allmänt  /  0  Kommentarer
Man lär ju känna sig själv mer och mer för varje dag som går. Man tror verkligen att man kanske börjat lära känna sig själv efter så många år, eller efter allt man gått igenom. Ofta har du fel.
 
 
Jag kan nog räkna mer nackdelar på mig själv än vad jag kan räkna fördelar. Det är en dålig egenskap. Hur svårt är det egentligen om jag bara ser nackdelar hos mig själv och ska lyckas få mig själv glad? Det är skitsvårt. När jag hamnar i en svacka blir jag extrem svår att ha och göra med, jag skojar inte. Jag förstår innerligt inte hur mina allra bästa vänner velat stanna, för jag blir nästan odräglig. Vuxna som har stöttat och vänt ut och in på sig själva för att först förstå sig på mig och sedan försöka lösa problemen. 
 
 
När jag sedan lyckas hamna i dessa svackor, när man nästan ser allt lite svart, då jag ser alla dessa nackdelar och kan inte, och jag menar det, hitta en enda fördel med mig själv. Då vill man faktiskt omge sig av personer som bringar en lycka, ger mig ny energi när du helst vill ge upp allt du kämpar för. Jag har under en längre period omgett mig av personer som tagit mer energi än vad dem gett, jag säger inte att det är nu men jag säger heller inte säga att det varit tidigare. Helt enkelt under perioder i livet. 
 
Jag hade en bästa vän, trodde jag, som jag fortfarande bryr mig om till 110% och jag gjorde allt för vår vänskap, men en dag vände allt, jag kämpade men tillslut insåg jag att det aldrig kommer funka. Jag kan inte ge henne all energi om jag inte får något tillbaka. 
Jag hade en vuxen som jag gav all min tilit till, jag trodde att det skulle funka. Jag trodde hon skulle hjälpa mig men hon vände det mot mig. 
Det är två exempel, jag har fler. 
 
 
Det jag känner just nu är att jag lyckas välja personer som ser mig för den jag är, som kan se mig förstörd och hjälpa mig upp igen. Inte dessa som sagt att dem ska hjälpa men istället tittat på när man ramlat längre och längre ner. Jag omges av vänner som stöttar och gör mängder av saker för mig, det är ovärderligt. 
Jag har också vuxna som hjälper, ändrar och fixar för att jag ska trivas och må bra. Dem ser aldrig hinder, dem ser bara lösningar på allt. För tillfället så har jag två som ligger mig extra varmt om hjärtat, dem är något extra! Ja sedan finns det självklart fler. Att dessa människor förbättrar inte bara mig själv utan också mina egenskaper, när jag omges av dessa människor inser jag att jag har bättre sidor, att jag inte bara dessa dåliga sidor. 
 
Förlåt för ganska flummigt inlägg, men kände att jag behövde det. Hoppas ni förstår min tanke! Och glöm inte ge vardnra lite extra kärlek, du vet ALDRIG när dem vänder er ryggen. 
 

Du är bra

Allmänt  /  0  Kommentarer
Jag tänker nu skriva ett helt ärligt inlägg, tanken slog mig idag och jag måste få dela med mig av mina tankar till er. 
 
 
 
Okej, vi kan börja såhär. Ni har väl förstått lite hur jag tänker vid det här laget, iomed mina diagnoser som jag nämt ett x antal gånger, men vi tar det igen ifall någon har missat. Jag lever då med utmattning och depression. Ja nu var det sagt, ännu en gång. 
 
Det jag tänkte på är att jag sällan vill ta åt mig, varken bra eller dålig kritik. Jag har fick en kommentar idag från en tjej, en supergullig tjej som jag än inte känner så väl, träffade henne första gången i början av mitt sommarlov. Hon sa till mig "Vad bra du är på att rida, du är duktig." Okej, nu är det såhär. Det jag gjort det senaste året är att lägga om min ridning helt, lärt känna nya männsikor som velat ändra på min ridning helt, jag har gått med på det. Ja, jag har gjort en stor utveckling på ett år. Men jag är inte duktig, men jag kan gå med på att jag är bra. Jag har extremt svårt att ta emot bra såväl dålig kritik. Och det är en rikig nackdel för mig. 
 
Min mamma säger alltid att jag gjort allt jobb på Eco själv, att jag sällan gett upp och kämpat på. Ja delvis kan jag hålla med. Men jag och Eco skulle aldrig utvecklas så mycket som vi gjort utan bra hovslagare, bra veterinär, en fantastisk equiterpeuft, helt fantastiska tränare och sist men absolut inte minst, mina fantastiska föräldrar som hjälpt mig mest på resan. Jag skulle inte kunna stå med två fantastiska tävlingshästar utan dem! 
 
 
Om ni någon gång möter mig nämner att jag är duktig, jag gör ingen big deal av det, för att innerst inne tror inte jag på det. Jag rider massor av hästar denna sommar, ridit åtta olika hästar på endast fyra veckor. För jag vill bli bättre, det vill jag varje dag, men det jag upplever att jag är långt ifrån duktig. Mitt mål är att bli duktig, vägen dit är lång men jag ska dit!
 
 
Eco efter några månader i vår ägo. 

Ridsport som friskvård

Resan mot det stora livet  /  0  Kommentarer
Ja, nu tänker även jag ge mig in i denna diskussion. Då jag har egna erfarenheter och det är så viktigt.
 
 
Det har varit ett ganska omtalat ämne ganska länge, man ser artiklar och bloggare som skriver om det, dem nästan byter av varandra. Ett ämne som jag tänkt på så många gånger men aldrig riktigt engagerat mig i, nu vill jag ge mina synpunkter i detta. För man kan säga att jag haft ridsport för att må bättre. 
Om tänker tanken, vad skulle ha hänt med mig om inte jag haft hästarna? Jag förstår att om man inte känner mig som förstår man inte riktigt. Jag kanske inte skulle stå där jag gör idag, blivit så förbättrad som jag faktiskt blivit. 
 
 
Om man ser tillbaka under mina år med dåligt mående, som säkert sträcker sig tilbaka flera år utan att jag reflekterat över det. Innan jag började gymnasiet så hade jag svårt med skolan, jag hade verkligen inga betyg som jag kan skyta med, verkligen inte. Någonstans där när det var jobbigt så hade jag fortfarande hästarna som gav mig energi och gav mig hoppet att skolan skulle lösa sig på ett eller annat sätt. 
 
Så varför ska inte ridsport räknas som friskvård? 
När jag kommer till stallet lägger jag allt som hänt och alla jobbiga tankar åt sidan. Med mitt mående fick jag vissa komplex med mig själv som i det vanliga livet var oerhört jobbigt. I stallet släppte jag det, jag kunde vara mig själv och må bra. Där hade man vänner som struntade i hur man var eller såg ut, vi var vänner för vi båda älskade hästarna, vi var ju där för samma sak. Hästarna har gett något sorts lugn och tålamod. Det är så känsliga djur, dem känner när du är arg, ledsen eller glad. När jag har sökt mig till stallet för att jag varit ledsen är det som att hästarna ändå förstått och på något sätt lyssnat på mig. Samtidigt som dem gett mig ny energi. 
 
 
Jag är så glad och tacksam att ha dessa djur <3

Tidigare inlägg