Alltså TACK!

Allmänt  /  0  Kommentarer
Vilken fin respons jag fått av er i mitt föregående inlägg. Det inlägget skrev jag verkligen direkt ur huvud och hjärta! 
 
 

Att våga stå på mig

Eco SJ  /  2  Kommentarer
Kära blogg. Jag vet att jag är en hel del frånvarande men det kommer små inlägg då och då. Här kommer också ett. 
 
 
Det finns några som följt mig väldigt länge, det handlar om år. Och nu pratar jag ridning. Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att bli bättre, bli så bra som det bara går. Eco klev in i mitt liv, hon har varit den största utmaningen än så länge i mitt liv (och den svåraste), då förändrades allt. Efter att hon kom in i mitt liv har jag blivit trampad på tårna, rest mig upp, försökt, ännu en gång, blivit nedtryckt, ställt mig upp igen, listan kan göras lång. 
 
I samband med att jag fick min ohälsa stötte jag för första gången gången på dem riktigt första hårda orden, nästan som att bli slagen i ansiktet. "Din häst är dålig, hon är outbildad, hon är inget att satsa på." Eco var ung, hon var sen i sin utbildning, hon var sen mentalt, allt hon krävde var tiden. Jag stod i ett vägskäl, sälja eller behålla. Tanken att sälja henne fanns där (och finns emellanåt) och köpa något bättre, något mycket bättre men samtidigt var tanken att behålla henne för att ge henne tiden, utbilda henne vidare, vidare mot större uppdrag. Vi pratar nu inte Grand Prix men till en trevlig ridhäst som kan gynna någon annan i framtiden. 
 
 
Att hitta vuxna människor som tror på oss som ekipage, att tro på både mig och Eco, har varit svårt. Jag har svårt att ha tillit till vuxna, när det väl känts rätt har något hänt och man hamnat på botten. Efter fler försök så tror jag, jag tror verkligen att jag hittat rätt vuxna att lita på. Rätt vuxna att bolla ideér med, som förstår hur jag resonerar, samtidigt kan säga "Hur tänkte du nu?" jag får chans att förklara mitt resonemang och dem kan ta det. Jag älskar dessa sorters vuxna. Att våga öppna upp sig för nya människor är en sådan stor påfrestning för mig, det tar så mycket energi, rädd att det inte kommer funka trots att man vill att det ska göra det. 
 
 
Jag fortsatte att kämpa med min häst, hon fick en vila på ca 10 månader, hon fick chans att växa upp samt mogna. Det gav stor effekt. Jag fick tillbaka henne i april, i samma veva som Lizz skadades sig. Hon var ur kondition, hon var för mycket överhull och en lång resa väntade innan jag kunde förvänta mig något. Från april har jag lagt ner så mycket tid och energi på denna häst, hon har utvecklats och bara gått bättre och bättre. Jag hinner sällan stanna upp och fundera på vad som faktiskt hänt. Jag glädjs av min häst. Samtidigt som jag bara kör på, i min lilla bubbla, så finns det alltid dessa människor som inte kan glädjas för andras skull. Dem ska såga en vid fotknölarna som att det är helt okej. Det enda man ser är ett mörker, tankar som jag fått under en längre period "Jag är en dålig ryttare, hon kanske inte är bättre, hon kanske inte når längre, jag möjigtvis har förstört min häst". Dessa tankar cirkulerade under en längre tid, fråga mig inte varför men dem bara fanns där, dem var också förkrossande. 
 
Idag sitter jag här, jag har tagit ett break från omvärlden, vänt mig till dessa vuxna som jag tror på, som tror på mig, frågat och disskuterat med dem, vad har hänt, vad ska jag göra och så vidare. Idag red jag in på tävlingsbanan tillsammans med min bästa vän, vi red ett stadigt program och presterade så pass bra att vi fick en placering. Jag har varit rädd innan för att säga det, idag uttrycker jag det för första gången på riktigt. Jag är så stolt, jag är stolt över att gjort allting på denna häst själv, resan har varit extremt jobbigt, men allt har varit värt det. 
Tack Eco för allt du lärt mig, vår resa har bara börjat och det finns en bra bit till som vi ska ta oss igenom. Det viktigaste är att vi får tiden, tillsammans!
 
 

Att följa sin magkänsla

Eco SJ  /  0  Kommentarer
Jag har tränat för olika tränare, jag har ridit flera olika hästar, jag har haft hästar under längre perioder, jag har hittat mig själv men det absolut viktigaste, jag har lärt mig att följa min magkänsla. 
 
 
Hon är en av alla hästar jag ridit, vi har snart haft henne i vår ägo i fyra år, jag säger nog det att hon är en av dem svåraste hästar jag valt, samtidigt har hon varit den häst som är mest personlig och förstår mig utifrån och in. När jag mår dåligt känner hon det. 
 
Eco är som sagt en svår häst, med henne kan du aldrig förvänta dig någonting, du måste förstå henne, du måste prata med henne, du måste ösa med beröm över henne men samtidigt vara väldigt tydlig och konsekvent. Det är inte lätt men man lär sig. Jag har under en ganska lång period letat efter en väg som är rätt, jag vill inte ge mig med denna häst. Hon betyder för mycket. Varje gång jag provar ett nytt sätt leder det till samma sak, att jag måste följa min magkänsla. Det leder oss till den väg vi tog från början. 
 
 
Det är ofta jag känt att det är menningslöst, det är inte värt tiden. Om det ligger hos mig eller hos henne kan ingen svara på. Det har varit förkrossande men vi kämpar på ändå, det finns många gånger jag velat sluta men inte med henne, jag vet inte vad det är som får mig att fortsätta. Jag har fått höra så extremt mycket negativt som gjort allt värre. Det är få som hyllar denna häst som jag gör. 
 
I slutändan hur som helst är det alltid magkänslan som lett mig rätt, nu pratar vi främst om ridning, att få göra på mitt sätt samt det som jag känner funkar är så mycket bättre än att lyssna på alla andra. Jag har personer som förstått hur jag tänker, hur jag vill rida och det är så jag vill ha det. Dessa människor är guldvärda, det är även dem människor som sett dem kvalitéer hon har. Och dem vet hur man får fram dem.
 
 
Denna häst är det lilla extra och det är därför jag tycker om henne lite extra.