Nu tar jag sommarlov på riktigt!

Resan mot det stora livet  /  0  Kommentarer
Jag önskar att jag kan säga att jag har beygen i min hand och går på sommarlov, tyvärr inte. Dem får jag nämligen hem senare i sommar, men jag tänker ändå ta sommarlov i 10 veckor och sedan gå på 5 veckor praktik efter det. Så jag får alltså inte se Hagbyholms Gård förens om 15 veckor, vilket är typ slutet av sepetmber... Detta har varit ett händelserikt år minst sagt. 
 
 
Vi kan väl titta tillbaka på en del händelser under läsåret 16-17?
 
 
Under sommaren la jag all min energi på att lära känna Lizz. När vi sedan kom tillbaka till skolan var det dags att lära känna en ny dressyrtränare. Jenniemy Gransten, vem visste vad detta kunde vänta? Ja, vad ska jag säga? Under detta år har jag upplevt mycket, det är nog tack vare Jenniemy som jag utvecklat Lizz och mig själv och framförallt fått så många framgångar som jag fått. Men oj vad arg jag varit på henne av olika anledningar, vi har nog kunnat bli riktigt osams emellanåt. Samtidigt har hon varit den person som lätt fått mig på bättre humör, jag vettefan hur hon gjort det men hon lyckas, och då menar jag jämt. Hon är som ett litet glädjepiller. Tillbaka till Lizz, övre bilden är tagen 27 augusti och det var där vi började, nedre bilden är tagen 9 april och är den utveckling jag tillsammans med Jenniemy lyckas åstadkomma på 7,5 månad. Hur sjukt är inte det?
 
 
 
Jag har fått chansen att rida för Caroline Darcourt två gånger. Det har varit extremt kul och så givande. Att någon kommer och ser en med nya ögon men ändå sett oss tidigare. En tränare jag gillar skarpt!
 
 
 
Flera gånger har jag fått chans att träna för Lotta Björe och Nathalie Adelborg med mina hästar, något som också gett extremt mycket. 
 
 
 
Jag tog chansen och åkte på en helt fantastiskt Belgien i tre veckor tillsammans med Ebba från SRG Flyinge. Det var en resa som jag sent kommer glömma, helt fantastiskt! Jag fick med mig flera lärdomar men framförallt växte i mig själv som person. Detta är en resa som jag verkligen inte trodde jag skulle våga genomföra men gjorde det! 
 
 
Jag fick chansen att rida för helt fantastiska KG Svensson tack vare Jenniemy. Det var också en helt fantastisk känsla, vi hann bara komma in i ridhuset och han sa precis hur jag skulle tänka och gå tillväga. Och det fungerade!!
 
 
Sedan självklart fler andra roliga händelser men då lär detta inlägg bli sjumila långt och vem orkar läsa längre än såhär? 
 
Sedan måste jag få tacka mina fantastiska lärare som i ur och skur stöttat mig igenom ett helvetes år, då min hälsa inte varit på min sida - men det är ju ingen nyhet vi det här laget. Många gånger jag blivit så upprörd av så mycket och ingen har förstått varför, ibland undrar om jag själv vetat vad jag blivit upprörd för. Jag var under en period redo att ge upp och undrade om det var ens värt att försöka ännu mer. Jag gav det ett sista försök och gav precis allt. Och här står jag nu idag, klarat precis alla ämnen och många betyg högre än godkänt, vilket jag verkligen är stolt över.
Betygen är inget jag direkt kan hurra för och jag tror jag kunnat ge mer i efterhand. Med tanke på en hälsa som inte varit på min sida så är jag otroligt stolt över mig själv. 
 
Sedan sist men absolut inte minst, utan det största under hela detta år, är nog att jag måste få tacka min fantatiska mentor. Den största supporten genom hela denna resan. Hon har nog funnits där mest och stöttat mig i det mesta, hur odräglig jag ändå vara. Är det något jag lärt mig under detta år så är jag ganska odräglig emellanåt! Hon har alltid funnits där vad det än gäller, hästar skola kompisar ja allt mellan himmel och jord kan jag fråga henne. Alla skoluppgifter hon hjälpt mig med, schema hon lagt för mig för att jag ska klara skolan. Ja vad ska man säga? Jo typ tusen miljarder tack till henne, världens bästa människa!!!
 
 
Bjuder ännu en gång på gammal bild, lovar er en nyare bild vääääldigt snart!

Sveriges Ridgymnasium - jag måste få säga mitt

Resan mot det stora livet  /  2  Kommentarer
Jag tittar tillbaka på kommentarer och fått fler frågor om skolan, skolan jag faktiskt går på, skolan som jag faktiskt är nöjd med. Jag har länge tänkt att jag ska skriva detta inlägg men aldrig riktigt vetat på vilket sätt jag ska skriva det. En artikel jag läste för ungefär två veckor sedan fick mig att tänka, jag vridit och vänt på tankarna och faktiskt kommit fram till något vettigt. Som jag väljer att delge med er. 
 
Jag minns såväl när jag skulle välja gymnasium. Vad ska jag välja? Vad vill jag göra efter skolan? Häst eller inte? Här har du en skoltrött tonåring som ska välja gymnasium, ibland kändes det som att hela min framtid stod på spel samtidigt som det "bara" var ett skolval. Jag valde att följa mitt hjärta och göra det jag brinner för, mina hästar. Jag vill ha en framtid med hästar. 
 
 
Som jag skrivit tidigare, lever jag med något som kallas psykisk ohälsa i form av depression och utmattning. I detta fall räcker det inte att få stöd från vänner och familj. Jag är i behov av stöd i skolan. Jag kom från en ganska stor skola innan där man lätt blev osynlig, att sedan komma in i en skola med endast en klass. För mig var det guldvärt. Jag tror jag aldrig fått så mycket stöttning som jag fått under dessa två år på Sveriges Ridgymnasium i Sigtuna. Och jag tror det har varit min räddning, för jag tror inte jag skulle klara av skolan annars. 
 
Jag har en mentor, inte vem som helst, som lägger ner så mycket tid, hon hjälper mig så oerhört mycket och som bidragit i en sådan stor del till mitt bättre mående(miljarder tack till henne!!!), jag har lärare som hjälpt och stöttat trots att jag så himla gärna velat ge upp, jag har bara gnällt och bara inte velat detta - jag var redo att ge upp men jag klarade det. Även tränare som hjälpt när ridningen vänt som en femöring, jag blir frustrerad för det enda jag vil göra är att prestera, prestera och prestera ännu mer. Jag måste lära och förstå att jag inte kan och kommer aldrig kunna levera jämt. När denna frustration har kommit så har dem nästan jämt vetat hur dem ska vända det, hur dem fått mig att inse att det går att lösa. 
 
Jag ska inte säga att det heller varit en dans på rosor, men vad kan man förvänta sig av en skola som precis startat upp och man går i den första klassen? Jag var redo på det och jag tog chansningen. Men jag kan lova er att om man jämför år 1 och år 2 på skolan är det en sådan enorm utveckling, och jag längtar när vi är tillbaka under år 3 för att se en ytterligare utveckling. Jag valde som sagt att gå på magkänslan, och det har varit värt det, alla gånger!
 
 
Tack Sveriges Ridgymnasium för allt ni gjort för mig, allt från fantastisk personal till fantastiska lektioner och träningar till en fantastiskt skola. Jag ser fram emot mitt sista år på SRG, dessa tre år kommer bli oförglömliga! 

God morgon

Allmänt  /  0  Kommentarer

Sista arbetsdagen här i Belgien, lite tråkigt är det allt. Fatta att jag varit här i deras vardag i mindre än tre veckor. Det är sjuk! 


Det blev ingen bloggning igår då vi var hemma 17.45 och sedan skulle vi ut och äta middag kl 19 så det var bara att byta om och fixa sig inför det, ringde också ett samtal till Anna och vi pratade lite. Alltid lika härligt att få samtal hemifrån.

Helt fantastisk trerättersmiddag vi åt igår!! 😍


Tidigare inlägg