Sveriges Ridgymnasium - jag måste få säga mitt

Resan mot det stora livet  /  2  Kommentarer
Jag tittar tillbaka på kommentarer och fått fler frågor om skolan, skolan jag faktiskt går på, skolan som jag faktiskt är nöjd med. Jag har länge tänkt att jag ska skriva detta inlägg men aldrig riktigt vetat på vilket sätt jag ska skriva det. En artikel jag läste för ungefär två veckor sedan fick mig att tänka, jag vridit och vänt på tankarna och faktiskt kommit fram till något vettigt. Som jag väljer att delge med er. 
 
Jag minns såväl när jag skulle välja gymnasium. Vad ska jag välja? Vad vill jag göra efter skolan? Häst eller inte? Här har du en skoltrött tonåring som ska välja gymnasium, ibland kändes det som att hela min framtid stod på spel samtidigt som det "bara" var ett skolval. Jag valde att följa mitt hjärta och göra det jag brinner för, mina hästar. Jag vill ha en framtid med hästar. 
 
 
Som jag skrivit tidigare, lever jag med något som kallas psykisk ohälsa i form av depression och utmattning. I detta fall räcker det inte att få stöd från vänner och familj. Jag är i behov av stöd i skolan. Jag kom från en ganska stor skola innan där man lätt blev osynlig, att sedan komma in i en skola med endast en klass. För mig var det guldvärt. Jag tror jag aldrig fått så mycket stöttning som jag fått under dessa två år på Sveriges Ridgymnasium i Sigtuna. Och jag tror det har varit min räddning, för jag tror inte jag skulle klara av skolan annars. 
 
Jag har en mentor, inte vem som helst, som lägger ner så mycket tid, hon hjälper mig så oerhört mycket och som bidragit i en sådan stor del till mitt bättre mående(miljarder tack till henne!!!), jag har lärare som hjälpt och stöttat trots att jag så himla gärna velat ge upp, jag har bara gnällt och bara inte velat detta - jag var redo att ge upp men jag klarade det. Även tränare som hjälpt när ridningen vänt som en femöring, jag blir frustrerad för det enda jag vil göra är att prestera, prestera och prestera ännu mer. Jag måste lära och förstå att jag inte kan och kommer aldrig kunna levera jämt. När denna frustration har kommit så har dem nästan jämt vetat hur dem ska vända det, hur dem fått mig att inse att det går att lösa. 
 
Jag ska inte säga att det heller varit en dans på rosor, men vad kan man förvänta sig av en skola som precis startat upp och man går i den första klassen? Jag var redo på det och jag tog chansningen. Men jag kan lova er att om man jämför år 1 och år 2 på skolan är det en sådan enorm utveckling, och jag längtar när vi är tillbaka under år 3 för att se en ytterligare utveckling. Jag valde som sagt att gå på magkänslan, och det har varit värt det, alla gånger!
 
 
Tack Sveriges Ridgymnasium för allt ni gjort för mig, allt från fantastisk personal till fantastiska lektioner och träningar till en fantastiskt skola. Jag ser fram emot mitt sista år på SRG, dessa tre år kommer bli oförglömliga! 

Så mycket funderande

Eco SJ  /  0  Kommentarer
Jag tänker mycket just nu, allt ska bli klart innan betygen sätts, hästarna ska flytta, jag ska flytta, hur ska jag lägga upp sommaren, tävla eller inte, ja listan kan ju göras lång. Tror jag ändå börjar få koll på allting. 
 
 
 
Vi kan börja med Lizz, vet ni hur mycket jag har funderat angående henne, hur mycket jag än vänder på tankarna så måste jag komma fram till ett vettigt beslut, i detta fall måste jag lägga mina känslor åt sidan samt fokusera på Lizz. För jag vet att jag helst vill ha Lizz hos mig eller i närheten. Jag ska tillbringa en hel sommar hos världens bästa Anna och då har jag insett att Lizz måste flytta hem för att hon ska kunna gå i stor flock och i en riktigt stor gräshage, må bra och hennes skada ska läka ut fullt optimalt. För denna sommar ska Lizz få njuta så mycket hon bara kan, för det förtjänar hon mer än någon annan.
Jag tittar på Lizz idag, hon tittar på mig med spetsade öron och hennes ögon, det säger mer än tusen ord. Hon väntar på mig, väntar på att jag ska ta ut henne ur boxen att att det är henne jag ska göra iordning för en ridtur. Hon blir så besviken när jag lämnar stallet efter att "bara" borstat på henne. Tårar har runnit men Lizz måste sättas i första hand och jag älskar henne mer än något annat. Hon har varit en sådan stooor del av mitt tillfrisknande och därför ska vi ge henne all tid i världen för hennes tillfriskande också. 
 
 
 
Sedan har vi detta med Eco och tävling. Jag har fått en ganska sjuk idé, folk kollar snett på mig när jag säger det men jag och Eco ska ut och tävla i hoppning. Jag är så trött på det här att hon aldrig kommer komma ut på tävling när det gäller att hoppa. Eco är en häst som älskar att hoppa, när vi hoppar så kan jag känna hur hon letar efter alla hinder och hur hon bara vill vill vill! Så vi ska börja att komma ut på några Pay and jump under sommaren för att bygga upp självförtroende för att sedan i höst komma ut på någon lokal. 
Om vi tittar på dressyrtävlingar har vi starter den 10 juni hos Bålsta RF, den 17 juni hos Håbo RK och den 1 juli ska vi till Strägnäs, sedan ska vi träna för fullt för att åka på vårt första meeting hos Gripen RF. Förstår ni hur pepp jag är på denna sommar?!
 
 
På fredag, alltså om fyra dagar, sätts betygen och mitt andra år på SRG är över. Då har jag bara ett år kvar innan studenten. Det känns sjukt, detta år har varit sjuk händelserikt. Jag har haft en del framgångar men också en hel del motgångar. Det har varit tufft och jag är förundrad över mig själv att jag inte gett upp som jag så många gånger trott. Det är nog tack vare mina hästar som jag orkat med detta år trots allt. 
 

Jag väljer att skriva...

Allmänt  /  0  Kommentarer
Min frånvaro på bloggen har lyst så mycket och jag har tänkt så länge och så mycket att jag ska ta och skriva det där inlägget efter det där bra eller dåliga passet, skriva ett inlägg om den där bra tävlingen som jag var nöjd över eller det där inlägget att Lizz är på bättringsvägen. Jag hade så fel. 
 
 
Som vissa kanske förstått har jag inte ridit Lizz på ett tag, utan vi har varit och kollat upp henne då jag känt att något inte stämt. Sagt och gjort, hon blev behandlad och ordinerad skritt fram till återbesök, återbesök var idag och idag skulle vi få svar om hon blivit bättre. Jag var nervös idag, väldigt nervös. Det var som att litet hopp sa till mig att det finns chans att hon blivit bra men samtidigt skulle jag var redo på en ännu längre konvalecent tid. Efter ett samtal med vår veterinär Katarina Brunstedt, som för övrigt är en helt fantastisk veterinär och en veterinär jag litar på upp till 110%, har vi kommit fram till att Lizz ska få ett tidigt och långt sommarlov, ett sommarlov där hon endast ska få vara häst och njuta. Jag tänker ge henne all tid i världen att bli bra.
 
 
Samtidigt som jag är helt förkrossad vad som hänt min bästa vän, för jag har verkligen verkligen försökt göra allt i min makt för att undvika skador så vet jag att jag vill kämpa för min häst, därför ska jag ge henne hela tre månader med vila och endast gräs. Därefter kommer jag ta ställning till vad som händer. Jag skulle göra allt för denna häst och lite till. 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg