Jag vet en tjej, en tjej som nyligen fått diagnoserna depression och utmattning. Denna tjej har kämpat i flera flera år med att lyckas, att få andra nöjda när det kanske egentligen handlar om att få sig själv nöjd. Skoluppgifter eller träningar har aldrig gått som planerat och hon har ibland frågat sig själv varför hon håller med det hon gör. Jag tittar på denna tjej idag igen och jämför henne med tidigare, hon kände sig begränsad när hon fick sina diagnoser. Tankarna som att hon var svag och skulle någon få reda på detta så skulle hon skämmas, hon skulle inte få chans att göra någonting. Tittar jag på henne idag så ser jag en helt annan tjej, hon är lycklig och hon mår bra. Hon tar varenda chans hon får för att bli bättre. Jag tror att hon innerst inne äntligen mår bra igen.

Denna tjej sitter för tillfället i Belgien, hon har fått ett stipendium från Erasmus+, hon har fått praktikplats på Ashford Farm och ska vara där i tre veckor. Vet ni vad? Denna tjej är jag, jag är oerhört trött på att detta är ett ämne som göms undan, som ingen vill prata om. För så är det faktiskt att vi all mår dåligt någon gång i livet, det kan komma upp plötsligt eller vara en händelse som gör att man mår dåligt. Varför ska vi då dölja detta? Det händer ju alla och ät fullt normalt. Och jag skriver inte detta för ni ska tycka synd om mig eller något liknande utan för att förståelse ska öka och att det är ett ämne vi ska lyfta mera!