Just under hösten 2015 levde jag i någon sorts panik, eller hur man nu ska förklara det. Jag mådde inte bra i själen, när sedan ingenting funkade inom ridningen gjorde inte saken bättre. Jag blev förstörd, vad händer med min älskade häst? Jag förstod ingenting. 

Jag tror inte Eco heller förstod varken vad jag menade eller vad hon gjorde. Någonting mellan mig och Ecos kommunikation fungerade inte, mest i ridningen. Jag älskar denna häst och hon är lite av mitt allt. Men hur ska en 16-årig tjej som precis flyttat hemifrån och lämnat trygghet klara av flera situationer där både häst och ryttare fick en liten panik inom sig. Det är svårt att förklara i ord. 

En osäker kommunikation växte mellan oss, jag var tvungen att inse att det kommer inte lösas på varken några dagar eller en vecka. Jag vägrade inse att jag blev osäker på Ecos rygg, jag visste ibland inte hur jag skulle hantera en del situationer. Man fick vara glad om hon svarade framåt och liknande saker. Man visste aldrig, nästa sekund kunde antigen göra ett luftsprång eller slänga ut en hov - detta kunde ske helt oväntat. 

 

När Lizz sedan kom in i mitt liv blev det förändring på riktigt, jag hade ett val. Jag hade bara möjlighet att ha en häst på skolan, där och då valde jag självklart att ha Lizz. Hon var ny för mig och det var bäst att lära känna henne och skicka hem Eco för lite vila. Sagt och gjort. 

 

Under sommaren har jag börjat bygga upp ett självförtroende melllan mig och Eco, jobba mer mot att vi ska bli bästa vänner igen - tankar på tävling fanns inte då och nu heller. Detta gav oss en nystart att lära känna varandra. Det har fått mig att se ljus i denna mörka tunneln. Vi jobbade på och hon blev bara finare och finare för varje dag som gick. Lyckan i ridningen var tillbaka. Det närmades dock skolstart, detta innebar att Eco kommer komma åt sidan igen, jag kan inte ha två hästar. samtidigt smärtade det att vara ifrån eco, hon betyder så mycket att ord kan inte beskriva. Eftersom Lizz är lite mer min satsning, det är henne jag kommer börja kvala på för att ta mig någonstans, på Eco kommer det ta några år innan vi kan börja tävla ''på riktigt'' igen. 

Nu har det gått ca två månade sedan skolstart och jag sitter nu här och haft tillgång att rida Eco i två veckor, två veckor av lycka och glädje. Det tog ett tag innan man hittade knapparna, dock betydligt snabbare än i början av sommaren. För mig är det en stor lycka att vara igång med henne, att hitta tillbaka där vi var innan allt gick snett. Jag älskar denna häst mer än något annat.