Att våga misslyckas är en sorts utveckling
Som jag nämnt tidigare så är jag en person med höga krav, jag är både ambitiös men har också ganska höga krav på mig själv, jag vill alltid prestera.
Till vardags kallar vi inte det höga krav, till vardags säger jag att jag har presationsångest och det är inget jag döljer, det är något jag är ärlig med. Denna så kallade ''ångest'' är något jag jobbar dagligen med, låta det gå åt helvete. För jag tror att vågar man misslyckas utvecklas man ytteligare, speciellt som ryttare. Dock har jag det problemet, jag vågar inte misslyckas, jag som säkert alla andra vill ha framgång. Problemet med mig att när jag får en motgång eller det har helt enkelt inte gått som jag tänkt så kan jag känna mig dålig, det kan inte kännas värt att försöka igen. Även det är något jag jobbar med, jag måste våga prova nya saker och känna detta var inte rätt, det gick åt helvete och jag måste göra på ett annat sätt. Men där brister jag, jag vågar helt enkelt inte. Helst vill jag gå efter samma spår om och om igen. Men så lätt är det inte med hästar, ni måste tänka - Nu har hon valt helt fel intresse, med hästar går det aldrig som man tänkt sig. Jo, det vet jag men i efterhand blir det en lärdom för varje gång jag misslyckas motvilligt.
Detta är en av få bilder på mig själv som jag faktiskt tycker om. Denna bild brukar jag faktiskt använda som exempel när jag är stolt över mig själv, och det kan jag lova händer inte ofta. När jag klev ut ur skolan den 10 juni så var jag, rent ut sagt, så jävla stolt över mig själv. Jag tog mig genom ett år av kämpande, massor av tårar, ett och annat möte, många misslyckande som jag helst valt bort och utveckling med två fantastiska hästar. Jag stod nu där med ett A i ridning, B i stallarbete, godkänt i engelska och framförallt jag hade utvecklat mig själv - jag hade växt upp helt enkelt.
Två personer som påverkat mig mycket på just sista tiden är Anna och Jenniemy, dessa två personer har inte bara förändrat mig som person. Dem utstrålar energi, dem ger pepp, inspration och motivation. Båda två har lyckats få mig att fortsätta, även fast man vill bryta ihop, hoppa av hästen och sluta rida. Just för att man känner sig så otroligt dålig där och då. Hur ska en 17 årig tjej hantera en sådan situation? För mig är det svårt, det är inte en, två eller tre gånger jag känner så. Det är så många gånger som jag inte kan räkna till, därför behöver man människor som dessa omkring sig. Som man kan skicka iväg ett meddelande och få ett lika snabbt svar med pepp och råd just där och då. Ni förstår inte hur fantastiska dessa två människor är för just mig. Jag är så tacksam att dem vill hjälpa mig på min resa.
Trackback