Tullstorp

Allmänt  /  0  Kommentarer
Nu var det bra länge sedan som jag skrev här, tanken har slagit mig många gånger att jag ska sätta igång bloggen igen. Ge den en nystart men tiden har inte funnits än, det är så mycket annat som jag lagt ner tid på. Nu ska jag ge er en uppdatering om mitt liv. Detta kommer också bli en sådan stor nystart för mig!
 
Jag sitter nämligen i Skåne för tillfället när jag skriver detta, vi anlände igårkväll med både häst och packning. I början av oktober tog jag en tur till Skåne under två dygn för att provjobba lite. Detta gav mersmak på det mesta och jag kände att det känns rätt. Jag har varit i ganska många stall de senaste tiden men aldrig känt detta känns bra på riktigt, jag har alltid trivts och gillat det på något sätt men varit tveksam om jag just nu är redo att jobba med hästar heltid med tanke på ett mående som stigit upp och ner, kanske detta berode på skolan, det vet jag inte. När jag sedan kom i kontakt med det här jobbet var min första tanke att jag alltid kan åka ner och prova, inget är ju bestämt än. 
 
 
Jag åkte ner och jobbade på Tullstorp i två dagar, det kändes rätt från början. Bara att komma in i ett fantastiskt gäng med många härliga personligheter gjorde att jag redan bestämde mig ganska snabbt, men jag lovade mamma att jag skulle åka hem, sova på saken och verkligen tänka efter. Sagt och gjort, men jag hade bestämt mig, det var dit jag och Lizz skulle flytta. Jag tackade ja till jobbet och två veckors förväntan, nervositet, ångest, packande, städande och planerande inför resan ner som skulle starta 22 oktober. Ja ni läste rätt, jag fick ångest inför flytten, väldigt mycket. Speciellt sista veckan när jag insåg att det var få dagar och mycket att göra, att lämna min familj, mina bästa vänner och alla jag bryr mig om. Mest för att jag flyttar från en trygghet till en ganska okänd plats. Mest för att jag kände ingen där nere och inte visste vad som skulle hända. 
 
 
I samma stund som alla känslor var överallt började jag träna för Nina, som gav oss så mycket på endast två ridpass. Hon boostade upp mig med positiv energi och jag vågade tro lite mer på mig själv. Lizz blev en annan häst och jag skratta och log mig igenom träningarna, det var då jag faktiskt började tro på oss som ekipage på riktigt. Hon hjälptes oss med alla våra lösningar, både mina och Lizz, både fysiskt men också mentalt. När alla känslor är överallt och detta gav så mycket så ville jag inte heller åka, jag bröt ihop i tårar, mest på grund av glädje vad vi lyckats med på så kort tid. Nina sa också till mig att jag skulle åka, det är ju bara 3,5 h med snabbtåg upp till Stockholm och att jag skulle börja träna för henne när jag åter i Stockholm, vilket är planen också. Men jag kommer inte kunna hålla mig borta, det positiva med att ha en häst på hemmaplan är att kunna fortsätta träna för tränare som finns på hemmaplan. 
 
Just nu, sitter jag med datorn på mitt rum, låter tankarna sväva iväg lite och kan inte låta bli att le. Vilket ävetyr jag får vara med om, jag vill göra mitt bästa och det var bra länge sedan jag såg Lizz så nöjd av att komma till ett nytt stall och det är det som glädjer mig mest. Jag har ju även lovat dem hemma att komma hem en gång i månaden om allting fungera.Jag åker ju som sagt hem den 10 nov på grund av träff med Unga Ryttare och därefter åker vi till Spanien och SICAB, som jag längtar!!
 
 

Tidigare inlägg