Vad tänkte jag?
Jag har nu bestämt att försöka hålla igång denna blogg ordentligt, jag ska blogga om min satsning inom ridsporten och jag tänker mig att jag ska försöka vara fullständigt ärlig. Kan ju säga så att tidigare valde jag att inte blogga dem dagarna jag hade sämre ridpass eller inte beskrev vad som ledde till varför det gick som det gjorde. Jag funderade aldrig varför dem dagarna. För finns det en enda satsning, inom vilken sport som helst, som är som en dans på rosor? Skulle inte tro det.
Jag som person är ju mycket driven, mitt driv får mig ju att fortsätta. Mitt driv gör att jag vill fortsätta satsa på mina hästar, som jag nämt tidigare så kallar andra mig ambitiös. Jag vill lyckas och jag vill vara bäst, så är det bara. Jag valde att lägga bloggen åt sidan när jag började skolan i Sigtuna, jag la för mycket ansvar på mig själv. Jag tyckte det blev för tufft - både på hästfronten men också personligen.
Jag tror inte det går att förklara i ord vad jag gick igenom. Om man är en person som alltid vill prestera, jag ville helst visa att jag vill och att jag kan. Alla vet att om man äger en häst så går det aldrig som man vill, fråga mig inte hur många bakslag jag fick första månaderna på skolan, efter många bakslag vill man inte ens försöka - rädd för nya bakslag? Ja man vet ju aldrig vad som kommer hända. Men under denna höst lärde jag samtidigt att lära känna mig själv, jag började känna vad jag faktiskt vill, vill jag satsa på riktigt eller inte, varför håller jag på med hästar egentligen och egentligen det viktigaste - vem är jag.
Resan jag har gjort med Eco , från att hon kom hem till oss tills där vi står idag, den är både enorm och speciell. Jag tog henne från ett tunt och omusklat 5-årigt PRE sto till en häst som idag faktiskt gör rörelser upp till LA/MSV C, men styrkan finns inte riktigt än.
Ska jag vara riktigt ärligt, gick jag i säljtankar under en period. Tankarna att en annan, bättre ryttare kunde göra henne till något så mycket bättre än vad jag kunde. Jag ansåg mig inte tillräckligt duktig, många höll med mig att sälja Eco var en bra idé, då hon inte varit den lättaste. Till slut blir det för jobbigt, denna häst har en stor speciell plats i mitt hjärta. Tankarna blev till slut många men jag ville verkligen inte släppa henne. Samtidigt som en del sa till mig att jag behövde en annan sorts häst, en häst som kan mer, som är mer stabil och kan lära mig dem högre rörelserna så som korrekta byten, sidvärts, ja you name it.
"Säljer du Eco kan du köpa dig en riktigt fin dressyrhäst." Det är ord som sätter sig kan jag lova.
Idag när jag tittar på Eco känner jag mig oerhört glad och stolt att jag valde att behålla henne, jag valde att fortsätta den resan som vi hade påbörjat tillsammans.
Samtidigt som detta skedde letade vi ju häst, jag valde ju att behålla Eco. Att utveckla min ridning på två hästar skulle ju ge mig lite mer. Tanken var att jag skulle ha en lite mer "rutinerad" häst och sedan ha Eco vid sidan om så hon kunde få utvecklas i sin egen takt. Vi var nära att köpa flera men av olika anledningar blev det inte så.
När vi väl hittade Lizz kändes det rätt från början, när jag tittar tillbaka på filmer så ser det helt kaos ut på provridningen men dem få stunderna jag fick till det så blev hon helt underbar. Detta var en häst jag skulle kunna satsa på, det kändes verkligen som att det var rätt häst. Många som var med när jag letade häst måste ha undrat vad jag gett mig in på, ett halvblods sto på 174 cm - Eco är ju endast och 163 cm och PRE dessutom. I efterhand är jag otroligt glad att jag valde Lizz, det kunde inte blivit bättre.
