God kväll

Allmänt  /  0  Kommentarer

Vilken dag jag har haft. Jag verkligen älskar att vara på gymnasiemässan, det är sååå otroligt roligt att träffa framtida elever och höra vad andra vill göra efter gymnasiet.

Hemgång blev allt segare, vi tog oss från Upplands-Väsby till Älvsjö på 30 min imorse, hem tog det ca 1h och 15 min. Helt gaaaaaalet!!

Väl hemma red jag två hästar. Lizz red jag igenom lite mer, gjorde lite olika rörelser ur MSV C programmet och det blev riktigt bra i slutändan. Mycket nöjd med dagens pass med Lizz.

Eco blev det mer jogg och inte så länge eftersom hon vilade igår. Hon blir lätt hög i nacken och ofokuserad men jobbade på riktigt bra ändå.


Resan med Eco är speciell, och inte lite speciell.

Eco SJ  /  0  Kommentarer
Jag har gjort en resa som jag alltid kommer minnas, minnas som en tid av tårar och besvikelse samtidigt har växt upp och insett en del saker både om mig själv och min häst, Eco. 
 
 
Som en del förstår betyder denna lilla varelse något otroligt för mig, hon har alltid varit speciell och jag vill inte riktigt släppa taget om henne. Jag ser något i henne som ingen annan kan förstå. 
 
Jag skrev ett inlägg i augusti som går att hitta HÄR! Jag skrev bland annat hur jag upplevt mitt år i korthet, jag skrev att jag gick i säljtankar för att jag ansåg mig inte tillräckligt duktig, Eco förtjänade en bättre ryttare. 
 
 
Just under hösten 2015 levde jag i någon sorts panik, eller hur man nu ska förklara det. Jag mådde inte bra i själen, när sedan ingenting funkade inom ridningen gjorde inte saken bättre. Jag blev förstörd, vad händer med min älskade häst? Jag förstod ingenting. 
Jag tror inte Eco heller förstod varken vad jag menade eller vad hon gjorde. Någonting mellan mig och Ecos kommunikation fungerade inte, mest i ridningen. Jag älskar denna häst och hon är lite av mitt allt. Men hur ska en 16-årig tjej som precis flyttat hemifrån och lämnat trygghet klara av flera situationer där både häst och ryttare fick en liten panik inom sig. Det är svårt att förklara i ord. 
En osäker kommunikation växte mellan oss, jag var tvungen att inse att det kommer inte lösas på varken några dagar eller en vecka. Jag vägrade inse att jag blev osäker på Ecos rygg, jag visste ibland inte hur jag skulle hantera en del situationer. Man fick vara glad om hon svarade framåt och liknande saker. Man visste aldrig, nästa sekund kunde antigen göra ett luftsprång eller slänga ut en hov - detta kunde ske helt oväntat. 
 
 
När Lizz sedan kom in i mitt liv blev det förändring på riktigt, jag hade ett val. Jag hade bara möjlighet att ha en häst på skolan, där och då valde jag självklart att ha Lizz. Hon var ny för mig och det var bäst att lära känna henne och skicka hem Eco för lite vila. Sagt och gjort. 
 
Under sommaren har jag börjat bygga upp ett självförtroende melllan mig och Eco, jobba mer mot att vi ska bli bästa vänner igen - tankar på tävling fanns inte då och nu heller. Detta gav oss en nystart att lära känna varandra. Det har fått mig att se ljus i denna mörka tunneln. Vi jobbade på och hon blev bara finare och finare för varje dag som gick. Lyckan i ridningen var tillbaka. Det närmades dock skolstart, detta innebar att Eco kommer komma åt sidan igen, jag kan inte ha två hästar. samtidigt smärtade det att vara ifrån eco, hon betyder så mycket att ord kan inte beskriva. Eftersom Lizz är lite mer min satsning, det är henne jag kommer börja kvala på för att ta mig någonstans, på Eco kommer det ta några år innan vi kan börja tävla ''på riktigt'' igen. 
Nu har det gått ca två månade sedan skolstart och jag sitter nu här och haft tillgång att rida Eco i två veckor, två veckor av lycka och glädje. Det tog ett tag innan man hittade knapparna, dock betydligt snabbare än i början av sommaren. För mig är det en stor lycka att vara igång med henne, att hitta tillbaka där vi var innan allt gick snett. Jag älskar denna häst mer än något annat. 
 
 
 
 
 

Att rida för olika tränare

Eco SJ  /  0  Kommentarer
Om jag se över hur många olika tränare jag rider för så är det några stycken. Jag har totalt fem tränare som jag rider ganska ofta ändå för att ha så många tränare. 
 
Jag har då två ''hemmatränare'', två tränare på skolan och såklart Anna, the one and only. Jag kan bara titta tillbaka på utvecklingen jag gjort genom bara detta år och vara väldigt glad för min utveckling, mycket är tack vare dessa fem. 
 
På skolan rider jag för Maria Blumentahl i hoppningen och Maria har hjälpt mig mest om jag får säga det själv. Både i min egen utveckling men också i Ecos utveckling. Hon har varit till stor hjälp och jag gillar hur hon tänker, även nu med Lizz så tycker jag det fungerar så otroligt bra. I dressyren rider jag för Jenniemy Gransten, där har jag bara hunnit med två träningar men försöker verkligen sätta mig in i hennes tänk och det känns som det känns mycket rätt för mig och Lizz. På endast dessa två lektioner får jag en bra känsla och det känns som det kan ge mycket resultat i slutändan. 
 
 
Hemma har jag då Katarina Aggring, Kattis är nog den mest positiva och glada person jag känner. Hon gör alla träningar roliga och det finns den där lite extra glädjen i ridning och träning. Även här tycker jag om hennes upplägg och tänk. Det är alltid något speciellt i Kattisträningarna. I dressyren rider jag då för Carina Morén, började rida för Carina när jag köpte Madonna 2011 och sedan har jag fortsatt med träningar på Ronja, Eco och Lizz. Jag gillar på det sättet Carina jobbar hästar, vi tog hjälpa av henne när vi red in DeeDee och det var till mycket stor hjälp. 
 
Sedan har vi ju Anna, som jag tjatat ganska mycket om i sommar. Henne har jag mycket att tacka, mycket för den utvecklingen vi gjort i sommar. Jag trodde inte det skulle vara möjligt att göra sådana framsteg som vi faktiskt gjort. Anna ger mig inte bara mycket i träningsväg, hon ger mig också mycket inspration och peppar mig. Anna är en person som jag kan lita upp till 110%, hon kan ju Lizz både utan och innan. Hon ger mig det där lite extra.
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg