Livet vänds upp och ner
Jag är en person som alltid vill prestera och jag vill alltid ha en prestation, jag har alltid varit så och kommer nog alltid vara så. Varför jag blivit en sådan människa är nog på grund av mitt låga sjävkänsla och låga självförtroende, för att visa att jag också kan. Jag har alltid velat mycket och alltid haft ett driv inom mig, detta har också vänts emot mig.
Jag drabbades av psykisk ohälsa tydligt under hösten 2015, det var då det gav tydligast tecken. Med facit i hand så tror jag haft det längre än så, men jag var aldrig uppmärksam på dessa tecken. I efterhand ångrar jag mig djupt. När det gav sådan tydliga tecken och det var fastställt att det var denna sorts ohälsa jag hade så vändes mitt liv upp och ner. Jag var så rädd vad folk skulle tycka och tänka om mig, att jag var svag och inte skulle klara det, jag som hela mitt liv stått upp för mig själv. Jag bet alltid ihop för att inte visa mig svag men när folk fick se mig svag gick världen under.
Vad jag lärt mig på årens gång är att lyssna på mig själv igen. Jag har gått under dessa år och fått ett x antal återfall i både depression samt utmattning och senare stod det klart med social fobi också, efter varje gång det händer så lovar jag mig själv att jag aldrig ska uppleva detta en gång till. Ändå kommer det tillbaka för att man är så himla envis och ska lyckas genomföra olika saker. Något de även sa till mig när allt stod klart, du är mer modig än vad du är rädd och det är en guldvärd egenskap.
Under denna tid har jag äntligen kunnat börja bygga upp ett självförtroende, jag börjat tro på det jag gör. Tro på mig och mina hästar, jag har alltid velat göra saker om det går till 100 %, om det verkligen verkligen går att genomföra och det blir bra.
När du sedan verkligen tror på något men du vet ej om du ska klara det till 100%, du genomför det men inser att du inte kommer klara det. Det är lite som att ramla ner i en grop, du försöker klättra upp, du försöker och föröker men det går inte. Till slut får du en lite ljusglimt att ta dig upp igen, det går inte alltid på en dag utan kan ta flera dagar innan du förstår hur du ska ta dig ur gropen.
Jag tror innerst inne att lyssna på sig själv, lyssna i ett tidigt skede och verkligen uppskatta allt du gör just nu. En dag kan det vara försent.
Trackback