Att våga stå på mig

Kära blogg. Jag vet att jag är en hel del frånvarande men det kommer små inlägg då och då. Här kommer också ett. 
 
 
Det finns några som följt mig väldigt länge, det handlar om år. Och nu pratar jag ridning. Jag har så länge jag kan minnas strävat efter att bli bättre, bli så bra som det bara går. Eco klev in i mitt liv, hon har varit den största utmaningen än så länge i mitt liv (och den svåraste), då förändrades allt. Efter att hon kom in i mitt liv har jag blivit trampad på tårna, rest mig upp, försökt, ännu en gång, blivit nedtryckt, ställt mig upp igen, listan kan göras lång. 
 
I samband med att jag fick min ohälsa stötte jag för första gången gången på dem riktigt första hårda orden, nästan som att bli slagen i ansiktet. "Din häst är dålig, hon är outbildad, hon är inget att satsa på." Eco var ung, hon var sen i sin utbildning, hon var sen mentalt, allt hon krävde var tiden. Jag stod i ett vägskäl, sälja eller behålla. Tanken att sälja henne fanns där (och finns emellanåt) och köpa något bättre, något mycket bättre men samtidigt var tanken att behålla henne för att ge henne tiden, utbilda henne vidare, vidare mot större uppdrag. Vi pratar nu inte Grand Prix men till en trevlig ridhäst som kan gynna någon annan i framtiden. 
 
 
Att hitta vuxna människor som tror på oss som ekipage, att tro på både mig och Eco, har varit svårt. Jag har svårt att ha tillit till vuxna, när det väl känts rätt har något hänt och man hamnat på botten. Efter fler försök så tror jag, jag tror verkligen att jag hittat rätt vuxna att lita på. Rätt vuxna att bolla ideér med, som förstår hur jag resonerar, samtidigt kan säga "Hur tänkte du nu?" jag får chans att förklara mitt resonemang och dem kan ta det. Jag älskar dessa sorters vuxna. Att våga öppna upp sig för nya människor är en sådan stor påfrestning för mig, det tar så mycket energi, rädd att det inte kommer funka trots att man vill att det ska göra det. 
 
 
Jag fortsatte att kämpa med min häst, hon fick en vila på ca 10 månader, hon fick chans att växa upp samt mogna. Det gav stor effekt. Jag fick tillbaka henne i april, i samma veva som Lizz skadades sig. Hon var ur kondition, hon var för mycket överhull och en lång resa väntade innan jag kunde förvänta mig något. Från april har jag lagt ner så mycket tid och energi på denna häst, hon har utvecklats och bara gått bättre och bättre. Jag hinner sällan stanna upp och fundera på vad som faktiskt hänt. Jag glädjs av min häst. Samtidigt som jag bara kör på, i min lilla bubbla, så finns det alltid dessa människor som inte kan glädjas för andras skull. Dem ska såga en vid fotknölarna som att det är helt okej. Det enda man ser är ett mörker, tankar som jag fått under en längre period "Jag är en dålig ryttare, hon kanske inte är bättre, hon kanske inte når längre, jag möjigtvis har förstört min häst". Dessa tankar cirkulerade under en längre tid, fråga mig inte varför men dem bara fanns där, dem var också förkrossande. 
 
Idag sitter jag här, jag har tagit ett break från omvärlden, vänt mig till dessa vuxna som jag tror på, som tror på mig, frågat och disskuterat med dem, vad har hänt, vad ska jag göra och så vidare. Idag red jag in på tävlingsbanan tillsammans med min bästa vän, vi red ett stadigt program och presterade så pass bra att vi fick en placering. Jag har varit rädd innan för att säga det, idag uttrycker jag det för första gången på riktigt. Jag är så stolt, jag är stolt över att gjort allting på denna häst själv, resan har varit extremt jobbigt, men allt har varit värt det. 
Tack Eco för allt du lärt mig, vår resa har bara börjat och det finns en bra bit till som vi ska ta oss igenom. Det viktigaste är att vi får tiden, tillsammans!
 
 

Josefin, Josefin!

Vännen, varför tvivlar du på dej själv? Har följt dej på Facebook och på din blogg. Tror att du själv är din värsta fiende. TRO på dej själv och på din intuition och FöRSÖK att radera ut alla idiotiska kommentarer om din häst mm. Har du funderat på om de kanske är avundsjuka? Du får ju hela tiden massor med positiva svar från din häst. Kom ihåg dem i alla lägen. Livet är alltid och kommer att vara en berg och dalbana. Det är så vi får livserfarenhet. Ur detta kan vi gå vidare och lära oss massor. Var STOLT över det du tillför din häst. Massor med Goa kramar Mona

2017-10-23 / 18:20:13
Petra

Hejsan vilken underbar häst du har! Hon är supervacker och ni är ett jättefint ekipage tillsammans! Tro på dig själv o din häst, fortsätt jobba o träna o kom ut på tävlingar. Men njut allra mest av att ni är tillsammans 😊❤️. Du har gjort ett mkt fint jobb med din häst och allra mest beundrar jag din otroligt proffsiga inställning att ge henne den tid hon behöver. Fortsätt med att lyssna till henne och hon kommer att ge dig hela världen tillbaka. För så är hästar kloka och generösa. Lycka till i fortsättningen o lyssna bara till de som kan uppmuntra, peppa och har en trevlig inställning de är de enda som betyder något. Stor kram Petra

2017-10-24 / 05:58:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback