Sveriges Ridgymnasium - jag måste få säga mitt

Jag tittar tillbaka på kommentarer och fått fler frågor om skolan, skolan jag faktiskt går på, skolan som jag faktiskt är nöjd med. Jag har länge tänkt att jag ska skriva detta inlägg men aldrig riktigt vetat på vilket sätt jag ska skriva det. En artikel jag läste för ungefär två veckor sedan fick mig att tänka, jag vridit och vänt på tankarna och faktiskt kommit fram till något vettigt. Som jag väljer att delge med er. 
 
Jag minns såväl när jag skulle välja gymnasium. Vad ska jag välja? Vad vill jag göra efter skolan? Häst eller inte? Här har du en skoltrött tonåring som ska välja gymnasium, ibland kändes det som att hela min framtid stod på spel samtidigt som det "bara" var ett skolval. Jag valde att följa mitt hjärta och göra det jag brinner för, mina hästar. Jag vill ha en framtid med hästar. 
 
 
Som jag skrivit tidigare, lever jag med något som kallas psykisk ohälsa i form av depression och utmattning. I detta fall räcker det inte att få stöd från vänner och familj. Jag är i behov av stöd i skolan. Jag kom från en ganska stor skola innan där man lätt blev osynlig, att sedan komma in i en skola med endast en klass. För mig var det guldvärt. Jag tror jag aldrig fått så mycket stöttning som jag fått under dessa två år på Sveriges Ridgymnasium i Sigtuna. Och jag tror det har varit min räddning, för jag tror inte jag skulle klara av skolan annars. 
 
Jag har en mentor, inte vem som helst, som lägger ner så mycket tid, hon hjälper mig så oerhört mycket och som bidragit i en sådan stor del till mitt bättre mående(miljarder tack till henne!!!), jag har lärare som hjälpt och stöttat trots att jag så himla gärna velat ge upp, jag har bara gnällt och bara inte velat detta - jag var redo att ge upp men jag klarade det. Även tränare som hjälpt när ridningen vänt som en femöring, jag blir frustrerad för det enda jag vil göra är att prestera, prestera och prestera ännu mer. Jag måste lära och förstå att jag inte kan och kommer aldrig kunna levera jämt. När denna frustration har kommit så har dem nästan jämt vetat hur dem ska vända det, hur dem fått mig att inse att det går att lösa. 
 
Jag ska inte säga att det heller varit en dans på rosor, men vad kan man förvänta sig av en skola som precis startat upp och man går i den första klassen? Jag var redo på det och jag tog chansningen. Men jag kan lova er att om man jämför år 1 och år 2 på skolan är det en sådan enorm utveckling, och jag längtar när vi är tillbaka under år 3 för att se en ytterligare utveckling. Jag valde som sagt att gå på magkänslan, och det har varit värt det, alla gånger!
 
 
Tack Sveriges Ridgymnasium för allt ni gjort för mig, allt från fantastisk personal till fantastiska lektioner och träningar till en fantastiskt skola. Jag ser fram emot mitt sista år på SRG, dessa tre år kommer bli oförglömliga! 

Patricia Andrén

Bra skrivet Josefin. Djärva duktigt. Lycka till i framtiden. 👍🌞💐🐎

2017-06-14 / 10:05:53
Mona Svenson

Fortsätt att följa din inre röst Josefin! Jättefint skrivet! Kram Mona

2017-06-14 / 20:22:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback